Suomeksi  På Svenska
FöregåendeFöregående Sida : NästaNästa
b1 Mlningar p duk
Den finfördelade duken, på vilken grunderingen bretts ut och ytterligare polerats med pimpsten så att den blivit så jämn som möjligt, skapar en slät målningsyta där detaljer och mjuka färgövergångar framträder utmärkt väl. Detalj av Lagrenées målningen.

b1 Målningar på duk

Louis Lagrenée d.ä. (1725–1805), Pygmalion med sin staty, A I 547
Louis Lagrenée d.ä. (1725–1805), Pygmalion med sin staty, A I 547
Jacopo Palma il Giovane (1544–1628), Elias himmelsfärd, A II 1362. Till höger en detalj av verket där dukens kypertbindning framträder. Konstnären har utnyttjat dukens grova ytstruktur när han målat verket.
Jacopo Palma il Giovane (1544–1628), Elias himmelsfärd, A II 1362. Till höger en detalj av verket där dukens kypertbindning framträder. Konstnären har utnyttjat dukens grova ytstruktur när han målat verket.
Detalj av en gammal kilförsedd spännram med gaffelfog.
Detalj av en gammal kilförsedd spännram med gaffelfog.
Målningsduken var vanligen gjord av tuskaftsbundet linne. Målningsytans skador har blottat den tuskaftsbundna dukens struktur. Detalj av en målning från 1800-talet.
Målningsduken var vanligen gjord av tuskaftsbundet linne. Målningsytans skador har blottat den tuskaftsbundna dukens struktur. Detalj av en målning från 1800-talet.
Dukens spännkanter är bortnötta.
Dukens spännkanter är bortnötta.
En repa som uppstått genom en mekanisk stöt mot duken.
En repa som uppstått genom en mekanisk stöt mot duken.
En kantförstärkningsduk av linne har limmats i kanten på den ursprunliga duken. Repan i dukens mittparti har konserverats genom att man limmat parallellt utlagda linnetrådar över den.
En kantförstärkningsduk av linne har limmats i kanten på den ursprunliga duken. Repan i dukens mittparti har konserverats genom att man limmat parallellt utlagda linnetrådar över den.

Duk, vanligen av linne, har använts som målningsunderlag redan tidigt i Egypten. Under renässansen på 1500-talet ökade efterfrågan på stora målningar och bruket av dukar som spänts upp i spännramar spred sig. En uppspänd och grunderad linneduk har i hundratals år varit det vanligaste underlaget för oljemålningar. Spännramen var ursprungligen fast och de kilförsedda hörnkonstruktionerna togs i allmänt bruk först på 1800-talet.

Konstnärerna har under olika tider använt sig av ytstrukturen i dukar av varierande slag. Särskilt den venetianska skolan blev sedan 1500-talet känd för att använda grova dukar. Jacopo Palma il Giovane har målat sina verk på grov duk med kypertbindning. Dukens grova textur påverkar för sin del konstnärens penselteknik.

I 1700-talets Frankrike gynnade man dukar med särskilt fin väv, som gav möjligheter till en mycket finstilt penselteknik. Ett exempel på detta är Lous Lagrenée den äldres målning Pygmalion med sin staty.

Skador på duken

Linnefibrer består huvudsakligen av cellulosa, vars egenskaper påverkar dukens hållbarhet. Miljöförhållandena, till exempel växlingar i temperatur och luftfuktighet, ultraviolett strålning, luftföroreningar, mikroorganismer och tillsatsämnen i duken, försvagar och förskörar dukarna när de åldras. Dukarna skadas också av att hanteras på fel sätt, till exempel så att de utsätts för stötar eller tyngder. En slaknad duk stöder inte färgskikten, som lätt krackelerar i brist på stöd.

När dukunderlaget har rivits eller annars blivit så skört att det inte längre bär upp målningsytan, kan man fästa en stöd- eller foderduk på verkets baksida. Dylika åtgärder har man vidtagit på målningar sedan slutet av 1600-talet. Om det bara var spännkanterna som blivit sköra kunde de förses med kantförstärkningar som säkrade att duken hölls på plats och var lämpligt spänd.

FöregåendeFöregående   NästaNästa