Suomeksi  På Svenska
FöregåendeFöregående Sida : NästaNästa
b4 Konservering av Jrgen Ovens mlning
Detalj av Jürgen Ovens (1623-1678), A I 692, Diana med följe. Verket hör till Carl Frans Gabriel von Haartmans konstsamling, som år 1901 testamenterades till Finska konstföreningen.

b4 Konservering av Jürgen Ovens målning

Jürgen Ovens (1623–1678): Diana med följe
Jürgen Ovens (1623–1678): Diana med följe
Matijs Pool: Venus och Adonis. Gravyr efter originalverket av Barent Graat.
Matijs Pool: Venus och Adonis. Gravyr efter originalverket av Barent Graat.
Konstnären har ristat in dekorativa mönster i den ännu färska ytan.
Konstnären har ristat in dekorativa mönster i den ännu färska ytan.
De skimrande pärlbanden kring Dianas hals. Ovanför pärlbanden urskiljer man en brun rand. Eventuellt hade Ovens planerat att måla ytterligare ett pärlband kring halsen, men avstod sedan från idén. På grund av de förändringar som inträffat i bindemedlet när målfärgen åldrats har den blivit mera transparent och den inledande skisseringen som konstnären gjort i brun färg har kommit till synes.
De skimrande pärlbanden kring Dianas hals. Ovanför pärlbanden urskiljer man en brun rand. Eventuellt hade Ovens planerat att måla ytterligare ett pärlband kring halsen, men avstod sedan från idén. På grund av de förändringar som inträffat i bindemedlet när målfärgen åldrats har den blivit mera transparent och den inledande skisseringen som konstnären gjort i brun färg har kommit till synes.
Detalj av Dianas magparti. Den klarblåa färgytan består av två färglager ovanpå varandra. Ovens har brett ut ett tunt lager i ultramarinblått på det undre skiktet av naturligt ultramarinblått och blyvitt. På vissa ställen har han även lagt till koboltglas, smalt.
Detalj av Dianas magparti. Den klarblåa färgytan består av två färglager ovanpå varandra. Ovens har brett ut ett tunt lager i ultramarinblått på det undre skiktet av naturligt ultramarinblått och blyvitt. På vissa ställen har han även lagt till koboltglas, smalt.
Tvärsnittsprov av brokadsidenet, två skikt av grundering syns. Konstnären har först brett ut ett skikt av smalt och ovanpå ett tunt skikt av ultramarinblå.
Tvärsnittsprov av brokadsidenet, två skikt av grundering syns. Konstnären har först brett ut ett skikt av smalt och ovanpå ett tunt skikt av ultramarinblå.
Detalj av färgytans impasto vid brokadsidenet.
Detalj av färgytans impasto vid brokadsidenet.
Målfärgen fagade över nästan hela ytan och fernissan var starkt gulnad.
Målfärgen fagade över nästan hela ytan och fernissan var starkt gulnad.
Repan i övre vänster hörn sedan övermålningen avlägsnats.
Repan i övre vänster hörn sedan övermålningen avlägsnats.
UV-bilden som tagits före konserveringen visar att både fliken mellan Dianas och följeslagarens huvud och stora områden kring repan hade övermålats.
UV-bilden som tagits före konserveringen visar att både fliken mellan Dianas och följeslagarens huvud och stora områden kring repan hade övermålats.
Den gamla ”konserveringsrapporten” som var fastlimmad på målningens kilram.
Den gamla ”konserveringsrapporten” som var fastlimmad på målningens kilram.
Av brokadsidenet togs ett tvärsnittsprov innan övermålningen avlägsnades. Det översta skiktet i provet är den senare tillförda mörkgröna övermålningen.
Av brokadsidenet togs ett tvärsnittsprov innan övermålningen avlägsnades. Det översta skiktet i provet är den senare tillförda mörkgröna övermålningen.
Detalj medan den gröna övermålningen avlägsnades.
Detalj medan den gröna övermålningen avlägsnades.
Tvärsnittsprov av Dianas följeslagares mantel. Hans gröna mantel består av en blandning av smalt och blytenngult. Under den gröna blandfärgen finns ett lager av rent blytenngult.
Tvärsnittsprov av Dianas följeslagares mantel. Hans gröna mantel består av en blandning av smalt och blytenngult. Under den gröna blandfärgen finns ett lager av rent blytenngult.
Tvärsnitt och bilder: Seppo Hornytzkyj, Statens konstmuseum
Tvärsnitt och bilder: Seppo Hornytzkyj, Statens konstmuseum

Jürgen Ovens hör till den holländska skolan trots sitt nordtyska ursprung. Konstnären arbetade huvudsakligen i Amsterdam och Schleswig-Holstein. Utmärkande för Ovens karriär är de talrika porträtt han målade av holländska patricier och hans arbete för hovet Gottorp i Schleswig. Konstnärens betydelse framgår av att han på sin tid hörde till de mest ansedda porträttmålarna i Amsterdam.

Målningens motiv och ikonografi

Verket skildrar Diana som vilar ut efter en jakt med sitt följe. Diana är nästan helt naken, endast hennes höfter döljs av ett kläde i klarblått och vitt. Den vilande gudinnans långa svarta hårslingor faller ner över axlarna och armarna. På marken framför henne är olika jaktredskap utspridda, i höger kant ligger jaktbytet, en hare eller fälthare med grumlig blick. Det djupröda draperiet bakom gudinnan avgränsar henne från parkkulissen som badar i kvällssol. I det övre vänstra hörnet finns en kvinnogestalt som lyfter upp en kant av draperiet.

Till vänster om Diana sitter en gåtfull androgyn gestalt av jägaren med blommor i sitt blonda lockiga hår. I den holländska konsten med pastoralmotiven framställdes kärlekspar ofta på mycket samma sätt, särskilt Venus och Adonis -motiven.

Målningsteknik

Konstnären har använt många olika penseltekniker i sin målning. Den utsökta behandlingen av Dianas ansiktsdrag med mjuka övergångar mellan kalla och varma toner påminner om konstnärens sätt att avbilda sina kvinnomodeller. I motsats till detta, och särskilt när han ville fånga ljusspelet i de brokadprydda tygernas veck, använder han en mera flyhänt penselteknik i som ställvis skapar kraftiga texturer.

I det övre vänstra hörnet, där kanten av det röda draperiet faller över kvinnofigurens huvud, har konstnären ristat in dekorativa mönster i den ännu färska oljefärgen. En sådan sgraffitoteknik har inte påträffas i någon annan målning av Ovens.

Riklig utsmyckning med pärlor var på modet på 1600-talet. Korta pärlband kring halsen och inflätade i håret var särskilt populära. Ovens prydde inte bara gudinnan Diana med pärlor och ädelstenar. På samma sätt återgav i sina porträtt också hertiginnan Friedrike Amalie av Gottorp och Sveriges drottning Hedvig Eleonora.

Dianas väsen är präglat av det franska mode som var rådande efter 1630-talet, då man gynnade färggranna och dyrbara tyger, siden och satin.

Målningen har en för 1600-talet typisk dubbelgrundering, vars undre, tjockare skikt, som huvudsakligen består av järnoxidpigment, är rödbrunt medan det övre skiktet, en blandning av blyvitt, kolsvart och jordfärger, är grått.

Verkets skick före konserveringen

Innan konserveringen inleddes fanns det flera restaureringar och stora övermålningar på målningen som kraftigt förändrade dess uttryck. Målningen hade flera repor: vid kvinnogestalten som lyfter upp draperiet fanns en lång repa och mellan Dianas och följeslagarens huvud fanns en kraftig flik.

Med hjälp av UV- fluorescensfotografering och UV-reflektionsfotografering kunde vi reda ut att målningen reparerats flera gånger under sin historia. Av röntgenbilderna framgick att det främsta syftet med övermålningarna varit att täcka över de stora skadade partierna vid följeslagarens mantel och under Dianas högra arm. Ansiktskonturerna hade förstärkts hos kvinnan som bär upp draperiet och hennes bara rygg och kläder hade reparerats med mörka jordfärger.

Fliken mellan Dianas och följeslagarens huvud hade restaureringsmålats, varvid målfärgen samtidigt täckt över ett stort, helt oskadat område runt fliken. De få nötta delarna av Dianas kropp var lätt restaureringsmålade, däremot hade brokadsidenet framför gudinnan summariskt målats över med en grällgrön färg.

Exakta uppgifter om målningens konserveringshistoria saknas. Det enda beviset på utförda reparationsåtgärder står att finna på en gulnad och riven papperslapp som limmats målningens kilram. Enligt texten på lappen hade verket behandlats i Augsburg 1868. För reparationen av verket svarade Alois Deschler (1816–1881), som varit elev hos den berömde målningsrestauratören Andreas Eigner i Augsburg. Deschler dubblerade Ovens målning genom att limma en stödduk i linne, hopsydd av två dukremsor, bakom den ursprungliga, sköra och på många ställen rivna duken. Det är möjligt att man i detta sammanhang också restaureringsmålade de nötta ställena i målningsytan. Det är i alla händelser sannolikt att åtminstone en del av övermålningarna utfördes på 1800-talet.

Verkets konservering

Det fanns skador över hela målningsytan, därför var fästande av flagnande färg den första konserveringsåtgärden. Därefter avlägsnades den gulnade fernissan. En del av övermålningarna löstes upp i de tämligen svaga lösningsmedel som användes när fernissan avlägsnades. De flesta övermålningar var dock svårare att få bort och för dem behövdes starkare lösningsmedel och kirurgkniv.

Efter en lång och arbetsdryg process hade vi fått bort största delen av verkets senare övermålningar. Sedan de gulnade lacket och de besvärande reparationerna avlägsnats har målningen ett ljusare helhetsintryck, de dyrbara, förnämt veckade tygerna och Dianas skimrande hy har åter kommit fram.

Ari Tanhuanpää

FöregåendeFöregående   NästaNästa