Suomeksi  På Svenska
FöregåendeFöregående Sida : NästaNästa
c3 Underskning och konservering av miniatyrer
Peter Adolf Hall (1739-1793), Kamreren Johan Gottlob Brusell, akvarell och gouache på elfenben, 8,3 x 6,6 cm, S 424. Verket efter konserveringen. Lossnad målningsyta har fästs på nytt och glansskillnaderna i verkets kanter har utjämnats med bivax. Även skyddsglaset har förnyats och ramen rengjorts. kuva/foto Bernd Pappe

c3 Undersökning och konservering av miniatyrer

Carl Gustaf Gillberg (1774–1855), Peter Adolf Hall, kopia efter konstnärens självporträtt, akvarell och gouache på elfenben, 7,6 x 5,9 cm, S 447
Carl Gustaf Gillberg (1774–1855), Peter Adolf Hall, kopia efter konstnärens självporträtt, akvarell och gouache på elfenben, 7,6 x 5,9 cm, S 447
Halls självporträtt, där man också påträffat zinkvitt. Nationalmuseum, Stockholm.
Halls självporträtt, där man också påträffat zinkvitt. Nationalmuseum, Stockholm.
Detalj av Halls självporträtt.
Detalj av Halls självporträtt.
Röntgenspektrum
Röntgenspektrum
Svepelektronmikroskopbild av det vita pigmentet i kamreren Brusells rock. Förstoringen är 10 000X. Den stångliknande kristallen i bildens mitt är zinkvitt.
Svepelektronmikroskopbild av det vita pigmentet i kamreren Brusells rock. Förstoringen är 10 000X. Den stångliknande kristallen i bildens mitt är zinkvitt.
Ljusmikroskopbild av miniatyrens torkade skyddsglas som håller på att gå sönder. Sprickorna i glaset syns bättre när de inte är fyllda av vätskedroppar.
Ljusmikroskopbild av miniatyrens torkade skyddsglas som håller på att gå sönder. Sprickorna i glaset syns bättre när de inte är fyllda av vätskedroppar.
Ljusmikroskopbild av miniatyrens torkade skyddsglas som håller på att gå sönder. På glasets insida syns hårfina sprickor och torkade vätskedroppar. Måttsträckan nere till höger 0,1 mm.
Ljusmikroskopbild av miniatyrens torkade skyddsglas som håller på att gå sönder. På glasets insida syns hårfina sprickor och torkade vätskedroppar. Måttsträckan nere till höger 0,1 mm.
Polarisationsmikroskopbild av det krackelerande skyddsglasets insida sedan fukten avdunstat ur natriumformiatkristallerna. Måttsträckan nere till höger 0,1 mm.
Polarisationsmikroskopbild av det krackelerande skyddsglasets insida sedan fukten avdunstat ur natriumformiatkristallerna. Måttsträckan nere till höger 0,1 mm.
Pierre-Noel Violet (1749–1819) Mansporträtt, gouache på elfenben. På det brungula området vid personens rockslag framträder en trådliknande mögelhärd. Omkring 20X och 200X förstoringar fotograferade med stereomikroskop.  Foto Mirja Salkinoja-Salonen
Pierre-Noel Violet (1749–1819) Mansporträtt, gouache på elfenben. På det brungula området vid personens rockslag framträder en trådliknande mögelhärd. Omkring 20X och 200X förstoringar fotograferade med stereomikroskop. Foto Mirja Salkinoja-Salonen
Anton Ulrik Berndes (1757–1844) Porträtt av en ung kvinna, akvarell på elfenben. Vid kanten av det gula och bruna pigmentskiktet i håret finns torkade mögeltrådar och sporskaft. 300X förstoring fotograferad med stereomikroskop. Foto Mirja Salkinoja-Salonen
Anton Ulrik Berndes (1757–1844) Porträtt av en ung kvinna, akvarell på elfenben. Vid kanten av det gula och bruna pigmentskiktet i håret finns torkade mögeltrådar och sporskaft. 300X förstoring fotograferad med stereomikroskop. Foto Mirja Salkinoja-Salonen

Miniatyrens väg till Finland

Paul Sinebrychoff köpte år 1904 Peter Adolf Halls miniatyr av en avlägsen släkting, den svenska familjen Falkman. Miniatyren hade varit i släktens ägo i många generationer. Den tidigare ägaruppgiften Carl Ahrens från 1861 är tills vidare osäker. I sin korrespondens med Bukowskis auktionsfirma berättade Sinebrychoff att han blivit förtjust i miniatyren och sände en bild av den för bedömning. Dr Palm på Bukowski tackade artigt för bilden och berömde miniatyrens skönhet. Samtidigt nämnde han att det fanns en likadan målning i en svensk samling.

Den gåtfulle herr Brusell

Då Paul Bukowski köpte miniatyren antogs den föreställa Carl Michael Bellman. Man visste också att det fanns flera repliker till miniatyren, alla angivna såsom porträtt av Bellman. Det stora antalet kopior bidrog till att stärka uppfattningen att modellen måste ha varit den svenske nationalskalden.

Porträttets rätta identitet kom i dagen först genom den danske konsthistorikern Torben Holck Coldings undersökningar i början av 1900-talet. Colding ställde frågan om miniatyrens modell över huvud taget liknar Bellman eller är i samma ålder. Oklart är också var Hall och Bellman kunde ha träffats.

Närmare undersökningar avslöjade sanningen. Modellen visade sig vara Johan Gottlob Brusell, enligt en miniatyr i Köpenhamn där följande text var skriven på baksidan: ”Kamereraren vid Museum Brusells portrait målad af Hall i Paris.” Fyndet stärks ytterligare av uppgiften att Johan Brusell besökt Paris omkring år 1783.

Zinkvitt, ett överraskande fynd

I undersökningen av porträttet av kamreren Johan Gottlob Brusell upptäckte man att de vita och ljusgråa färgområdena fluorescerar i gulgrönt. Stereomikroskopgranskningen visade också att färgpartierna är de ursprungliga, inte senare tillförda.

Zinkvitt togs i bruk först mot slutet av 1700-talet, och Hall var en av de första konstnärer som använde detta nya vita pigment. I detta fall kan det zinkvita användas som hjälp i identifieringen och dateringen av miniatyrerna.

Upptäckten av den gulgröna fluorescensen var överraskande, eftersom den i allmänhet tyder på zinkvitt som man brukar påträffa betydligt senare än 1783, då porträttet av Brusell är målat. Det äldsta, med analytiska metoder verifierade fyndet av zinkvitt som färgämne i en målning har fram till nu varit från 1797.

Konserveringsproblem med miniatyrer

Miniatyrerna är sköra och ömtåliga också när de är i gott skick. Elfenbens- eller pergamentunderlaget som de målats på reagerar kraftigt på minsta växling i luftens relativa fuktighet. Elfenbensskivan kan börja krökas om man till exempel placerar den på handflatan. Miniatyrernas skörhet måste beaktas när man ramar in dem: om ramen sitter alltför tätt uppstår spänningar, och då kan elfenbenet spricka. Måleriskikten kan också flaga. Alltför starkt ljus har en skadlig verkan och kan bleka akvarellfärgerna som ofta använts i miniatyrerna. Ett allvarligt problem är också att skyddsglasen spricker, ”glassjukan”.

Detta problem har vi upptäckt i ungefär en fjärdedel av skyddsglasen på miniatyrerna i Sinebrychoffs samlingar. Fenomenet uppträder i gamla glas som har alltför mycket alkalimetalloxider och alltför lite kaliumoxid i sin kemiska sammansättning. Glaset krackelerar och på insidan kan det bildas vätskedroppar som beror på luftfuktigheten och är skadliga för målningen. Därför byter man ofta ut dylika skyddsglas mot nya.

Mikrober, som bakterier och mögel, behöver näringsämnen, vatten, syre samt gynnsam temperatur och surhet för att kunna föröka sig. Rumsluften är lämplig för de flesta mikrobers fortplantning. Den gynnas också av att man som bindemedel i målfärgen använt bl.a. gummi arabicum som mjukats upp med kandisocker och att man fuktat färgerna med till exempel saliv. Eftersom miniatyren ofta är täckt av en glasskiva under vilken vattenångan kan kondenseras, blir förhållande idealiska för mikrobernas förökning. Det finns äldre miniatyrer med slipad bergskristall som skyddsglas: i dem uppträder inte glassjukan.

Miniatyrkonservering kräver stor noggrannhet och de flesta åtgärder utförs under stereomikroskop.

Reetta Kuojärvi-Närhi

FöregåendeFöregående   NästaNästa