Suomeksi  På Svenska
FöregåendeFöregående Sida : NästaNästa
c4 Pastellmlning
Detalj av pastellen S 91

c4 Pastellmålning

Närbild av pastellens yta. Den blåa färgen är en blandning av preussiskt blått och syntetisk azurit. Det vita är krita och det gula auripigment.
Närbild av pastellens yta. Den blåa färgen är en blandning av preussiskt blått och syntetisk azurit. Det vita är krita och det gula auripigment.
En med svepelektronmikroskop tagen bakåtspridd elektronbild, där de klotformiga partiklarna är syntetisk azurit.
En med svepelektronmikroskop tagen bakåtspridd elektronbild, där de klotformiga partiklarna är syntetisk azurit.
Polariseringsmikroskopbild av syntetiska azuritpartiklar.
Polariseringsmikroskopbild av syntetiska azuritpartiklar.
Mögel på pastellens yta, bilden tagen med 20X förstoring.
Mögel på pastellens yta, bilden tagen med 20X förstoring.
Mögel på pastellens yta, bilden tagen med 6,5X förstoring.
Mögel på pastellens yta, bilden tagen med 6,5X förstoring.
Pastellen skyddas under glas och ram. Verken kan ses i gustavianska salongen i övre våningen. foto Arno de la Chapelle
Pastellen skyddas under glas och ram. Verken kan ses i gustavianska salongen i övre våningen. foto Arno de la Chapelle

Metoden att teckna med naturkrita går tillbaka till förhistorisk tid, och på 1400-talet använde till exempel Leonardo da Vinci kritaktiga färger som accenter i sina teckningar. De första verken med egentlig pastell är från 1500-talet. Pastellernas utbredning och popularitet började på 1600-talet och kulminerade i 1700-talets rokokostil och epokens skönhetsideal.

Epokens färggranna mode och lättsamma fåfänga passade de mjuka, mjukt glidande och puderaktiga färgytorna i pastelltekniken. En virtuos pastellkonstnär som anses ha fört tekniken till dess kulmen var italienaren Rosalba Carriera, som bodde och arbetade i de europeiska metropolerna 1675–1757. Svensken Gustav Lundberg (1695–1786), även representerad i Konstmuseet Sinebrychoffs samlingar, var elev hos Carriera i Paris 1720.

Pastellmålningarnas underlag är ofta papper eller pergament. I 1700- och 1800-talets pasteller är pappret ofta limmat på duk med vars hjälp målningens spänts upp i ett ramverk.

Pappret kan vara förbehandlat med en grundering tillverkad av pulvriserad marmor eller pimpsten. Stensmulorna ökar pappersytans grovhet och gör att det pulveraktiga färgämnet lättare fastnar. Pastellmålningarnas färgämnen består av material som åldras på mycket olika sätt. Å ena sidan ger mineraler mycket hållbara pigment, å andra sidan kan färgämnen från växter ha bleknat kraftigt.

Man vet att vissa konstnärer åtminstone försökt fästa färgerna med olika hartser och fernissor, men pasteller har i allmänhet inte fixerats eftersom fixeringsmedlen kan påverka färgernas klarhet och tonernas inbördes kontraster. De flesta toner djupnar och mörknar när man fixerar dem.

Pastellernas bindemedel är ett utmärkt växtunderlag för mögel om inte fuktigheten och temperaturen i miljön hålls konstanta. Både papper och pergament reagerar mycket snabbt på växlingar i luftfuktigheten. Alltför hög fuktighet leder till att materialet töjer och ökar risken för mögelskador. På grund av sin pulveraktiga karaktär skadas pastellmålningarna lätt av all beröring och av skakningar. På grund av den sköra och lättskadade tekniken har det alltid varit ytterst viktigt att skydda pastellmålningarna med ramar. Det är troligt att pastellmålningarnas originalramar bevarats oftare än andra målningars eftersom man inte kunnat förvara dem utan skydd.

Om pastellen i Sinebrychoffs samlingar

Paul Sinebrychoff köpte två pasteller (S 91 och S 92) samtidigt genom auktionsföretaget Bukowskis förmedling i Stockholm 1903. Av ett telegram som Sinebrychoff sände till Bukowski framgår att han var orolig över verkens transport. Han såg också till att pastellerna förpackades väl och hanterades varsamt. Samtidigt ville han försäkra sig om att de var väl skyddade mot alltför hög fuktighet.

FöregåendeFöregående   NästaNästa