Suomeksi  På Svenska
FöregåendeFöregående Sida : NästaNästa
e5 Praktfull lejonskinnram
Detalj under konservering

e5 Praktfull lejonskinnram

Lejonskinnsramen och porträttet
Lejonskinnsramen och porträttet
Nicodemus Tessin d.y., sepiateckning av ramen
Nicodemus Tessin d.y., sepiateckning av ramen
Porträtt av bildhuggaren Burchardt Precht
Porträtt av bildhuggaren Burchardt Precht
Abraham Bosse, Ludwig XIII som Herkules, 1630–40
Abraham Bosse, Ludwig XIII som Herkules, 1630–40

Kung Karl XI:s (1655–1697) porträttmålning pryds av en praktfull lejonskinnsram som upphöjt still en av den svenska barockens förnämsta skapelser. Ramen anses vara planerad av hovarkitekten Nicodemus Tess d.y. (1655–1728) och den är utsnidad av hovskulptören Burchardt Precht. Till museets samlingar kom verket genom Herman Frithiof Antells testamentsdonation 1893.

Burchardt Precht var född i Bremen 1651 och medförde vid sin ankomst till Stockholm yrkeskunskaper i bladförgyllning. Hans verkstad tillverkade skulpturala och dyrbart utsmyckade speglar, ramar, bord och stolar åt hovet och adeln. Även Nicodemus Tessin d.y. fann en partner i Precht och tillsammans skapade de retabler, predikstolar, krucifixer och andra kyrkoinredningselement i barockstil.

Lejonskinnsramens list omges av palmblad och lagerbladsbuketter med bär. Triumftrumpeter med vimplar var ett omtyckt motiv under högbarocken. Förgyllningen, den rikliga bladornamentiken och den symmetriska kompositionen var mycket typiska för hovbarocken.

Ramens huvudmotiv är dock lejonskinnet. Dekorativiteten till trots har skinnet först och främst innehållsmässig betydelse. Från och med 1500-talet var Herkules hjälteidealet för de europeiska regenterna och de lät sig gärna jämföras med honom.

Konservering

Ramens stomme är sannolikt av furu. Ovanpå träet finns flera grunderingsskikt av animaliskt lim och krita. Gult poliment, gul lera som blandats med lim, har bretts ut på grunderingen och dessutom är polerförgyllningarna överdragna med rött poliment. Förgyllningarna består av bladguld som på de glansiga ställena polerats med poleringssten. Förgyllningen är den ursprungliga.

Före konserveringen hade limfogarna i ramen sprickor och skador som föranletts av att strukturen torkat och krympt. Strukturen och fogarna var dock stabila. Limfogarna hade förstärkts i tidigare restaureringar. Grunderingen och förgyllningen hade delvis spruckit och lossnat från träet. Förgyllningarna var smutsiga och hade gamla kittningar och restaureringar gjorda med bl.a. bronsfärg. Vissa delar fattades i bladornamentens spetsar. Tidigare skadade områden, som kronans kors, den vänstra triumftrumpeten, och delar av skinnet och bladen hade ersatts med senare rekonstruktioner.

De lossnande ornamenten, grunderingarna och förgyllningarna lagades med lim. Tidigare ytbehandlingar och restaureringar avlägsnades och alla ytor rengjordes. Ofullständiga ornament kompletterades inte, utan de skadade partierna restaurerades med vattenlösligt snäckguld. Partierna där grundering saknas fylldes i med traditionell kritgrundering och kitt. På de restaurerade partier som skulle förgyllas bredde man ut gult poliment och på de polerade toppområdena även röd lera som blandats med ägg.

Förgyllningen på de restaurerade partierna gjordes med traditionell vattenförgyllning med 23 karat bladguld och toppområdena polerades med agatsten. De matta partierna tonades med en blandning av limvatten och pigment. Mindre ställen där förgyllningen fattades och de skadade partierna restaurerades med snäckguld. De områden som restaurerats med bladguld patinerades och tonades så att de motsvarade omgivningen.

Seppo Laakkonen

FöregåendeFöregående   NästaNästa